Piedras funderingar

Tänka sig hur det kan bli ibland. Igår träffade jag en kompis. Vi gick en promenad och pratade och hon nämnde att hon hade med sig ett tidningsurklipp om en bok som hon ville diskutera med mig.

"Den boken har jag just läst ut," sa jag, "och den är fantastiskt bra. Jag kan verkligen rekommendera den."

Vi blev så fulla i skratt att vi fick stanna och skratta en stund. En man som gick förbi oss tittade roat på oss. Sedan satt vi och diskuterade boken och hurdana vi är och konstaterade att vi har likheter som vi inte vetat om förut.

Idag körde jag in min mamma till stan, då hon skulle gå till tandläkaren. Jag passade på att gå in på bokhandeln under tiden, för jag skulle köpa en penna.

"Hej!" hörde jag bakom mig. Det var kompisen från igår. Med boken i handen... Den vi pratade om igår. Vilka sammanträffanden det blir ibland. Jag har aldrig råkat på henne på stan någon enda gång förut, och nu sprang vi nästan in i varandra.

Sedan följde jag med mamma till bankomaten, för hon behövde ta ut pengar. Hennes bankkort åkte in så långt att det inte gick att få ut det igen, men det åkte inte hela vägen in. Skräckscenario! Jag vaktade kortet medan mamma gick och sa till.

"Den bankomaten är avstängd," sa bankkvinnan.

Ja, men borde man inte sätta upp en lapp då, för det stod inte på skärmen att den var stängt.

"Du får ta en kölapp och beställa ett nytt kort, så ringer jag och ber dem stänga bankomaten," fortsatte hon.

Jag tyckte det kändes väldigt olustigt att lämna kortet som det var, för jag tänkte att alltid är det väl någon som hittar på ett sätt att pilla ut det och sedan missbruka det. Och ibland rör det sig faktiskt på mitt hjärnkontor. Jag hade tuggummi i väskan, så jag stoppade in ett par bitar i munnen och började tugga... Och så ut med tuggummit och kleta fast det i kortänden på kortet. Och se! efter några försök så följde kortet med ut igen. Jag älskar tuggummig.

Ibland är det bra att vara envis som en åsna.

Ja, nog känner jag mig galen allt.

Jag sov två nätter i rad, natten till i förrgår och natten till igår. Förra natten gick det bara inte att sova p g a myrkrypningar i armar och ben, som jag fick trots att jag tagit min medicin. Tog en tablett till; det hjälpte inte. Tog en tredje tablett, och det hände inget då heller. Jag gav upp. Satt vid TV:n till kl 3 inatt. Upp 6.30 för att få iväg sonen till skolan. Man överlever på ganska lite sömn, men hu! vad jag mådde illa igår. Min mage tycker inte alls om att få så lite sömn.

Igår kväll började krypningarna igen. Tog en extra tablett omedelbart och tog sedan en hel insomningstablett, och när jag vaknade på natten tog jag en halv till så inatt har jag sovit. Men jag mår lika illa för det. Känner mig bara ännu tröttare.

Mer från I-ors lilla dysterbok:

- Hur är det fatt?
- Det är ingenting, Puh Björn, ingenting alls. Det går opp för somliga och ner för somliga - mest ner. Sanna mina ord.

Själv har jag bara lågtflygande planer.

Förra veckan gick jag iväg på något som jag enbart trodde skulle vara ett föredrag om kreativt skrivande, och då framför allt dikter. Det visade sig vara så att alla som var där också skulle pröva på att skriva. Så långt gick allting bra. Sedan kom då den svåra stund när de bad oss läsa upp det vi skrivit. Jag är så trött på att vara feg och tänkte att det var bättre att få det överstökat så jag erbjöd mig att läsa upp mina dikter först. Till min stora förvåning fick jag översvallande beröm av alla inklusive dem som höll föredraget. De har ett nätverk som numera är öppet för alla, så på ett bananskal halkade jag in i deras nätverk som brukar träffas en gång i månaden och skriva, och jag hinner precis gå på det sista mötet i början på juni, innan det blir sommaruppehåll. Och så har jag precis sålt en diktsamling till till den som s a s var värd för kvällen (inte en av föredragshållarna). Det känns helt surrealistiskt overkligt att jag fått komma med i nätverket - vilken gåva att få umgås med andra kreativa människor. Kreativitet föder ju kreativitet... Den här kvällen vände verkligen mitt mående den dagen.

Dagen efter kände jag mig trött och var väldigt nära att låta bli att ta mig iväg till ett föredrag på vårt lokala bibliotek på kvällen. Men i sista stund ryckte jag upp mig och tog t o m med mig mamma. Det var en historiker som pratade om olika former av tystnad under historiens gång. Hon var otroligt inspirerande och kunnig och har skrivit flera böcker som verkar mycket intressanta. Hon tycks alltid ha forskat på lite ovanliga saker, som ingen annan har tänkt på. Inspirerande!

Och igår hade jag ett bra samtal med en jättego kvinna efter Al-Anon mötet. Själva mötet gav väl inte så mycket annat än att jag äntligen kom loss och kunde säga lite grann. Bland annat sa jag att jag inte kan be, och efter mötet frågade denna underbara människa mig om hon fick be för mig. Högt, medan jag var där. Åh, vilken tacksamhet jag kände!

Men för att det nu inte ska bli alltför positivt så skriver jag ett citat från I-ors lilla dysterbok, eftersom jag har gått ner i min depression igen p g a det som har hänt. Jag är oerhört tacksam för de ljusglimtar som finns, men deprimerad är jag likafullt.

- Hur står det till?, sa Nalle Puh.
I-or skakade sorgset på huvudet.
- Det står inget vidare till, sa han. Det har inte stått vidare till på länge nu.

I den situation jag är just nu med "Vännen" skulle jag vilja säga att tiga är silver - egentligen inte ens det - och tala är guld.

Däremot hade jag ett mycket givande samtal med Blingen igår. ☺ Det tackar jag för! Helt plötsligt kunde jag börja skriva igen. Vi får se vad det blir när det blir färdigt. Har bara hunnit börja än.

Jag tänker och tänker och känner nog ännu mer än jag tänker. Men orden blir bara kaos. Huller om buller. Jag som brukar ha ordning på orden har det inte alls just nu. Kanske någon form av självcensur? Man får inte känna eller tänka vissa saker? Jag vet inte. Eller så är det för att jag känner att jag inte kan säga det jag känner till "Vännen" förrän han börjar prata med mig om sitt.

Huller om buller i hjärta och hjärna, och jag får liksom ingen ordning på mig själv.

Hittade en blogg på nätet där det säljs saker till förmån för Bancancerfonden. Tyckte det var en jättebra idé, så jag har skänkt halsbandet här nedanför. Titta in på http://handlaforlivet.blogspot.com eller leta upp Handla för livet på Facebook. Det är fina saker som säljs där kan jag tala om.

"Ska vi prata istället för att jobba på terrassen?" frågade "Vännen" innan han skulle komma igår.

Och det är väl klart att jag gärna ville prata, eftersom jag (korkat nog) trodde att han äntligen hade något att säga. Men nej, det blev bara jag som pratade, och det kändes inte alls bra. Jag sa saker som jag bestämt mig för att hålla för mig själv, vilket jag upplevde som ett misslyckande och blev arg på mig själv. Och så gjorde jag mig sårbar - igen! - genom att berätta hur jag känner och mår.

Besviken på honom för att han inte sa nå't utan delvis ställde mig inför rätta, och väldigt besviken för mig för att jag lämnade ut mig så.

Resultat: Jag grät precis hela kvällen igår och mår riktigt, riktigt, riktigt dåligt.

Dörrarna är stängda. Vi når inte varann.